onsdag 28 februari 2018

Rob Riemen: To fight against this age. On fascism and humanism (Norton & Company, New York/London 2018)

Foto: Astrid Nydahl

Det är en äldre man från Prag som talar, han heter Radim och är gammal vän med Václav Havel och har sett och förstått det mesta under sin livstid:
”That Union that calls itself European is nothing other than an Economic Union, where the terms soul, culture, philosophy, and live in truth are as impossible as a palm tree on the moon. By denying the spiritual foundation, the soul of Europe, and by ignoring culture, philosophy, and art with boundless arrogance in favor of economics, technology, and national interests, by cultivating a bureaucracy and diplomacy that can think and act only according to economic interest and political values – and even the latter only to a very small degree – we have to allowed a lie to rule the Union that makes us forget  the true greatness of humankind. Instead of the cultivating of the soul, we see the rebirth of nationalism, the triviality of technology, the vulgarity of commerce, and the cultivated stupidity of the media and the universities.”
Dessa ord, uttalade av Radim på ett symposion som äger rum på tyska Schloss Waldersee, dit författaren kommit för att egentligen arbete, men där han hamnar i diskussionerna av en tillfällighet. Radim har fått sista ordet och han polemiserar kanske framför allt mot en amerikansk deltagare, Shasi, som närmast upphöjt den moderna teknologin till religion. Men det är också ord som kastar ett ljus över allt som Rob Riemen skriver i sin nya bok To fight against this age. Den innehåller två essäer, den första har redan hunnit skapa debatt och diskussion i hemlandet Holland. The eternal return of fascism heter den. Det är en essä som i många avseenden går tillbaka till Riemens förra bok, Nobility of Spirit som kom 2008.

Den essän är ett vitalt angrepp på i princip allt som nu sker i Europa. Det kallas förstås framsteg men är enligt Riemen en veritabel skrotning av europeisk kultur. Denna skrotning, man kan kalla den för förfall också, påverkar allt av betydelse som är icke-materiellt: skolundervisningen, universiteten, medierna etc. Han citerar Paul Valéry som på 1920-talet, alltså för hundra år sedan, påpekade att ”the average always tends to descend to the lowest sort”, och drog slutsatsen, att ”there is no longer any use for a Shakespeare, a Bach, a Descartes, poets and thinkers, irreplaceable intellectuals.”

Sedan han skrev de orden har utvecklingen i Europa givit honom rätt många gånger om. Behöver man ens säga ord som andra världskriget och förintelsen för att fylla i eventuella tankeluckor?

Riemens kunskapskälla består av en handfull av de stora européerna. Han återvänder ofta till Thomas Mann, till José Ortega y Gasset, Nietzsche, Adorno m.fl. Människan har ersatts av mass-människan, medborgaren av "han som bor här". Hon har ersatt kulturen med konsumtionen, hon är med Riemens ord ”som ett bortskämt barn” och anpassar sig hela tiden till rådande mode och söker sina ståndpunkter i ett massmedialt ”varmt bad”. Massmänniskan har med Riemens ord ”förlorat alla andliga värden, och inte bara moralen utan också kulturen gick förlorad i ordets ursprungliga mening: cultura anima, kultiveringen av själen.”

Sammanfattningsvis vill hon ha ett liv som alltid är ”enkelt och överflödande”, och vägrar se existensens tragik.

Den andra essän, som ofta mer känns som en litterär text, heter The return of Europa. Her Tears, Deeds, and Dreams. Det är i den mötet med andra människor på Schloss Waldersee sker, och det är inte minst i deras bitvis heta diskussioner som författarens egen ståndpunkt urskiljes.


Att läsa Riemens nya bok är inte så lite av att skakas om ånyo, att se att det finns en europeisk diskussion bortom politikens banaliteter, en diskussion som förmår att samtidigt analysera och kritisera tidens fenomen, bristen på civilisatorisk beständighet och de förfallsprocesser som kanske ånyo leder till att Europa avskaffar sig själv.



Det mediokra judehatet

Foto: Astrid Nydahl

"There is a sense of passionate pride among the mediocre, and anti-Semitism is an attempt to give value to mediocrity as such, to create an elite of the ordinary."
Så skriver Alain Finkielkraut i sin essä In the name of humanity, reflections on the twentieth century från 1986 (engelsk översättning från 2000). Just den här texten handlar om Sartre och hans bok Anti-Semite and Jew. Det är en otäckt aktuell bok, och jag behöver väl inte säga att såväl Sartre som Finkielkrauts arbeten är uppfordrande för oss alla, just nu.


måndag 26 februari 2018

Peter Luthersson och Anders Mortensen (red): Bertil Malmberg. Diktaren i dialog. Polemik, enkätsvar och intervjuer (Atlantis)

Klicka på omslaget för läsbart format

När Peter Luthersson och Anders Mortensen utgav Bertil Malmberg, diktaren i sitt sekel, kändes det som en tungt vägande volym. Den innehåller framför allt artiklar som visar vem Malmberg var och hur han ställde sig till sin samtids avgörande frågor av politisk och kulturell karaktär. Inte heller redaktörernas inledning kunde jag betrakta som annat än ett mycket väsentligt bidrag till den bild av Malmberg som möjligen skulle kunna kontrastera de värsta vrångbilderna och framställa honom i ett ljus av större saklighet och rättvisa. Inte minst Malmbergs syn på nazism och kommunism, och hans texter om det judiska ödet förtjänade att publiceras på det sättet.

När redaktörerna återkom med en ny, tunnare volym, Bertil Malmberg, diktaren i dialog, så kändes den omedelbart efter avslutad läsning mindre tungt vägande. Till det bidrar de enskildheter som är rena dagsländor i jämförelse med den första volymens texter. Inte lär jag mig särskilt mycket av hemma-hos-reportage klippta ur svenska damtidningar. Inte heller Birgitta Stenbergs reportage i den genren, publicerat i tidningen Arbetaren, tillför någon kunskap om diktaren Malmberg.

Här finns förvisso några viktiga polemiska avsnitt, om Oxfordrörelsen, om den ryggmärgsreaktion som revolutionära socialister formulerade inför mötet med Malmberg (Ingeborg Björklund som hänvisar till Marx i Social-Demokraten 1935), om andra mer eller mindre viktiga ämnen. Men det jag fäster mig särskilt vid är en kort text av Malmberg själv, publicerad i Utsikt 1948. Den heter Begrep de min poesi? och resonerar kring den svenska litteraturkritikens läge. Man skulle kunna tro att det är vår egen samtid han skriver om.
"Men den kritik som merendels presteras i Sverige är fullkomligt värdelös, ett dött rutinarbete av lägsta kvalitet, den ger inte besked om någonting; några allmänna fraser, ett slumpartat framhävande av den eller den detaljen, som man funnit tilltalande eller mindre lyckad, en viss överlägsenhet, som den eländigaste analfabet kan tillåta sig, därför att han inte behöver bevisa dess berättigande i en kort artikel eller stå för den i ett resonemang, det är det hela."
Sedan nämner han en kritiker som i en bisats beklagat sig över Spenglers okunnighet, och då skriver Malmberg som kommentar: 
"... för att kalla Spengler okunnig måste man nog kunna överblicka så många områden av vetande att jag svårligen kan tänka mig den svenska kritiker som vore saken vuxen."
Detta hade förstås kunnat vara kommentarer till dagens situation. Generellt säger det något om hur lågt ribban lagts i dagspressen. Ändå är det något annat som jag betraktar som ett större hot idag, nämligen koncentrationen och likriktningen. Det faktum att allt färre kritiker publiceras i allt fler tidningar gör också möjligheten till ett offentligt samtal allt mindre. Och i takt med att pressen ägs av allt färre blir också maktkoncentrationen större. Tacka tusan för att de stora mediekoncernerna regelmässigt får sina böcker omskrivna på utgivningsdagen. Sedan länge spelar redaktörerna med. Malmberg hade säkert haft kloka ord också om det eländet.



söndag 25 februari 2018

Boris Pasternak och Tomas Venclova. Tankar om demokrati och diktatur

Boken jag läser just nu
Det är en tegelsten som just anlänt. Den innehåller långa samtal mellan Ellen Hinsey och Tomas Venclova. Hinsey är bland annat Venclovas översättare från litauiska till engelska, men också författare i egen rätt, bland annat till Mastering the Past: Contemporary Central and Eastern Europe and the Rise of illiberalism. Tomas Venclova är en mycket fin poet och därtill prosaist, professor emerita i slaviska språk och litteratur vid Yale University, han kommer från samma krets som de hos oss mer kända Brodsky och Miłosz. Hinseys och Venclovas gemensamma bok heter Magnetic North. Conversations with Tomas Venclova.

Natten till idag läste jag kapitlet om Boris Pasternak och Nobelpriset 1958, det han tvingades avsäga sig. Han utsattes för en sovjetisk kampanj och kallades allt från parasit till kontrarevolutionär fiende. Fördömandena hade det gemensamt att de började med orden "Jag har visserligen inte läst hans bok, men..." 

Det fick mig att tänka på vad som är en avgörande skillnad mellan ett öppet, demokratiskt samhälle och ett slutet, totalitärt. I det senare skiljer man stenhårt på det godkända och det förbjudna. Och man nöjer sig inte med det, man straffar det förbjudna genom att landsförvisa, fängsla, tortera och i vissa fall också avrätta dess upphovsman.

Att jag alltid sluter mig till tanken om en verklig yttrande- och tryckfrihet förvånar vissa. Men ju mer jag lär mig om det totalitära, desto mer kommer jag att framhärda.

Venclova är för övrigt översatt av Lorena Burnyté till svenska med Former av hopp (essäer 1976-2001). Boken innehåller sessän Samtal om Vilnius av Venclova och Miłosz.



Former av hopp innehåller också Tomas Venclovas och Czesław Miłoszs brevessä S

lördag 24 februari 2018

Olivier Roy: Jihad och döden (Daidalos, översättning av Johan Öberg)

Olivier Roy är född 1949 och statsvetare. Han är professor vid The European University Institute (EUI) i Florens och har tidigare publicerat böcker om bland annat Afghanistan, Turkiet och islams sätt att förhålla sig till sekulariseringen.

När jag nu började läsa den nyutkomna boken Jihad och döden i svensk översättning ställde jag mig allra först frågan varför Roy är kontroversiell i kretsen av forskare och debattörer kring islamismen, jihadismen och kriget mot oss otrogna. Jag förstod ganska snart varför.

Roy introducerar här ett perspektiv som kanske inte ses särskilt ofta. Han skriver in de unga, europeiska jihadisterna i en kontext som varken är religiöst islamisk eller som har annat mål än döden, således inte heller det vitt omtalade ”kalifatet”. Han talar rentav om en ungdomsrevolt som går att jämföra med tidigare fenomen av samma slag och han ser fler likheter än skillnader mellan IS-soldaterna i Europa och Baader-Meinhofgruppen och franska Action Directe. Ty det ska sägas först som sist att Roys bok till största delen utgår ifrån och handlar om franska omständigheter: franska ungdomar och jihadister, mord och attentat utförda i Frankrike.

Om nu dessa män älskar döden lika mycket som vi andra älskar livet, så är de ändå uppfyllda av det Roy kallar ”en grandios föreställningsvärld: den handlar om återerövring av Väst och om Västs kommande nederlag.” Men dessa tankar är, påpekar han, ”oerhörda vanföreställningar, i likhet med alla millenarismer, från marxismen och nazismen". En nykter analys kan alltså inte bygga på vanföreställningarna, det vore ”att underkasta sig IS fantasi.”

Problemet med den ofta förekommande salafist-stämpeln på IS-krigarna är att salafismen inte godtar döden som mål. I själva verket kan självmordsbombaren av en salafist anklagas för att kränka ”Guds vilja”.

Roy har omfattande personkunskap, han visar med en mängd exempel att de stridande massmördarna/självmördarna saknar egentlig religiositet. Många av dem har levt liv som drinkare, som bland annat gripits för rattfylleri, promiskuösa kvinnotjusare och småkriminella med fängelsevistelser bakom sig. Deras plötsliga citerande ur Koranen ska snarare ses som en väg till det beslutade målet: att ta så många som möjligt med sig i döden. Men som ”ungdomskultur” kan de ändå kännas igen med sina selfies på attentatsplatsen, filmer utlagda på Youtube etc. Han kallar dem "jihads andra generation".

Den mordiska islamisten kan få unga muslimska flickor i Parisförorten att dåna av förtjusning. Men islamisten själv vill kanske i första hand underblåsa vår rädsla, vår skräck för islam. Det är där, säger Roy, som IS styrka ligger. Deras attentat har en omedelbar och stark psykologisk effekt. De unga islamisterna kallar han ”born again” och jämför dem med "pånyttfödda kristna”. Därmed blir jihadismen också en stark anklagelse mot föräldragenerationen. Så som Baader-Meinhof anklagade föräldragenerationen för dess svek under nazismen anklagar den unge muslimen/islamisten sina föräldrar för att ha svikit islam.

Det är intressanta synpunkter Olivier Roy framför i sin bok och jag rekommenderar den varmt för var och en som vill bredda och fördjupa sina kunskaper om det som sker över hela världen, också här i Sverige.