lördag 13 januari 2018

Politikerfä eller privatman?

Foto: Astrid Nydahl
Ännu en gång: ankomstpunkten nådd. Det sägs att svenska folket i år ska ställa sig i kö till valbåsen. Det ska inte jag göra. Varför skulle jag? Omgivningen talar om plikt och självklarheter.

På vilket sätt skulle det vara självklart att underhålla myten om politikerklassen som mina företrädare? På vilket sätt skulle de representera något annat än sig själva? Varför skulle det vara en plikt att bidra till myten om parlamentarismen som mänsklighetens främsta landvinning, när varje politiker är en kopia av de andra och blott en skugga av duglighet och begåvning?

I svensk politik finns det sannerligen ingenting att välja. Från den ena kanten till den andra ser jag samma yra och vilsna skara halvbildade pratmakare som gör tillvaron till ett helvete för den som bryr sig. Alternativet är givet: privatmannens liv.

1 kommentar:

elina sa...

Så sant. Jag har dock röstat alla gånger. Men som tur har jag kunnat kryssa någon jag kände och trodde skulle inte direkt sälja sin själ till makten.Fel av mig.
Jag har funderat att bilda ett parti som lämnar platserna tomma. Bara fantasier förstås. Den svenska Riksdagen är onödigt stor och ovan har vi ofantlig antal statliga verk och myndigheter.

I år skall jag inte rösta är förhoppningsvis i ödemarken utomlands. Finns inga jag vill lägga min röst på nu.