onsdag 31 januari 2018

Shannon Woodcock: Life is War. Surviving Dictatorship i Communist Albania


Allt sedan min första resa till Albanien 1975 har jag läst det mesta som funnits tillgängligt på något för mig begripligt språk. Åren efter Enver Hoxhas död (1985) och regimens fall på 1990-talet har det kommit många intressanta böcker. Ju längre tiden gått, desto djupare har man nått in i den kärna som tidigare legat gömd för utomstående betraktare. Den senaste boken jag just läst är australienska Shannon Woodcocks studie av enskilda albaners öde åren 1944-1991. Hon är expert i ämnet, och förutom Albanien har hon också ägnat sig åt regimen i Rumänien och dess historia utifrån enskilda individers berättelser, samt romernas öden i båda länderna samt om förintelsen och sexualitet som identitet i det forna östra Europa. 


Bild ur boken.
Life is War är en minst sagt kuslig bok. Den tränger mycket djupare än något annat jag läst i ämnet. Den visar hur alla försvarstal - "vi hade alla samma villkor då", "kvinnan var mannens like" etc. - är tomt ekande tunnor. Woodcock påpekar gång på gång att det vid sidan av "samma villkor" fanns alla dem som fysiskt uteslöts ur den "jämlikheten" genom att kastas i fängelse eller avrättas, och att kvinnans roll, trots Hoxhas tal och skrifter om kvinnans frigörelse, var densamma som alltid i den albanska klankulturen. Hon påminner också om att endast två kvinnor under kommunistpartiets hela historia nådde positioner i dess politbyrå. Albaniens "socialism" var en manlig affär. 

Jag ska inte orda om innehållet i denna bok, bara säga att dess existens är ytterst uppfordrande för var och en som kallat eller kallar sig Albanienvän och eller kommunist. Funnes det inga andra lärdomar så vore Woodcocks bok medicin för dagen (och jag hittade till den tack vare den här utomordentliga, norska boken om "turismen i Utopia").




Betong 2: Tidningsglupskhet

Foto: Astrid Nydahl

Ur Thomas Bernhards bok Betong (i översättning av Margaretha Holmqvist) läser vi idag:

"Att dagligen behöva läsa tidningarna och deras lokalpolitiska träck, deras idiotiska politik- och ekonomi- och kultursidessnusk (...) som om jag led av en pervers tidningsglupskhet."

Tidningen, både som vi känner den på papper och på nätet, kan delas in i två kategorier. Den första förmedlar nyheter. Den andra förmedlar agenda-journalistik. Det sista ordet är inte menat som ett okvädningsord, det är mediacheferna själva som myntat begreppet. I år, valår som det är, kommer agenda-journalistiken att slå ut allt annat. Den är propagandistisk, indoktrinerande och fördummande. Att slippa den kan man göra på olika sätt. Avstå är det mest effektiva, för att inte förvandlas till en människa med Thomas Bernhards tidningsglupsket.

tisdag 30 januari 2018

Betong 1: Blir du störd?

Foto: Astrid Nydahl

Ur Thomas Bernhards bok Betong (i översättning av Margaretha Holmqvist) läser vi idag:

"Ingen människa säger så ofta som hon: Jag stör väl inte?, ett hån, när en människa som alltid har stört och alltid kommer att störa och vars livsuppgift det tycks vara att störa oupphörligt bär det på tungan, att störa och därmed förstöra varenda sak och till slut förinta och om och om igen förinta vad som för mig framstår som det allra viktigaste i världen: en tankeprodukt."

I en teknisk högkultur som vår - hög eller låg till sitt väsen? - är det en självklarhet att störa andra människor. Det egna tanke- och vistelseutrymmet begränsas hela tiden av de varelser som betraktar dunkandet, mullrandet och skrikandet som högsta mål i livet. En människa som störs så fundamentalt kan bli farlig. Hon kan bli en projektil skickad rakt in i denna högkulturs hjärta.

måndag 29 januari 2018

Gamla mästare 3: Med eller utan människor

Ur Thomas Bernhards bok Gamla mästare (i svensk översättning av Jan Erik Bornlid) läser vi idag:

”I ensamheten står vi ju inte ut särskilt länge, enligt Reger, vi tror att vi kan vara ensamma, vi tror att vi kan vara övergivna, vi intalar oss att vi kan leva vidare ensamma, enligt Reger, men det är ett hjärnspöke. Vi tror att vi kan klara oss utan människor, ja, vi tror till och med att vi klarar oss utan en enda människa och inbillar oss också att vi bara har en chans om vi bara är ensamma med oss själva, men det är ett hjärnspöke. Utan människor har vi inte den minsta överlevnadsmöjlighet, sade Reger, vi kan ha tagit till oss aldrig så många stora andar och aldrig så många Gamla mästare som följeslagare, enligt Reger, de ersätter inga människor, enligt Reger…”


Jag tror på det Bernhard/Reger säger. Just därför kom jag fram till att valet av människa/människor i min närhet är det främsta och avgörande. Att säga nej till de flesta invitationer och ja bara till de alldeles särskilda. Människor kan vara mördande farliga. Men människor har jag i min omedelbara närhet.

Härmed har jag läst färdigt Gamla mästare för den här gången, men jag kommer sannolikt att återvända till den.

Jonas Åbergs debutbok, en hyllning till livet, naturen och enkelheten

Jag föreställer mig Jonas Åberg vandrande över en sanddyn. Årstiden är inte viktig. Solen kan värma eller snön kan piska honom i ansiktet. Denna föreställning kom för mig vid läsningen av hans debutbok Nostos.Prosaiska oden.

Det är en debut som är oupphörligt fascinerande. Nostos består av femtio numrerade texter, med individuella titlar. Åbergs stil är som en pendling mellan det diktat romantiska och det omedelbart vardagliga och politiska. Det gör boken spännande och oförutsägbar. Det inre krav som växer ur texterna handlar om nödvändigheten av förankring i plats och sammanhang, om en förståelse för behovet av skönhet och livets själva mirakel. Det är saker man bara sällan ser i postmodern litteratur. I texten som tillägnas Lars Gustafsson läser jag:
”Ännu var det många som hölls fångna av sin tro på politikens överhöghet över livet och av ideologiernas abstrakta konstruktioner, men vi, vi var fria…”
Detta vi är centralt i Åbergs texter. Jag läser det som en tillhörighet utanför och bortom politiken. Så talar han till exempel om alla samtidens rena och polerade ytor som är ”tunna och sköra” och som när som helst ”kan spricka och falla sönder”.

Att vi inte ska lyssna till ”det prästerskap som för tillfället representerar den rätta läran” är självklart. Det Åberg vill lyssna till uppstår i själva marken, mellan träden i en skog, i vindens lek vid havet, i kärleken människor visar varandra. Snön och regnen får just den betydelse som var och en vet att de kan ha. Stormen kan innebära ett äventyr redan av det enkla skäl att den bryter vardagens lunk.

Mitt i detta bryter en text om Malmö fram. En annan tar oss till barndomens Tivoli-äventyr eller till det Graceland där en ny musikalisk epok har sina starka symboler.

Till minne av Simone Weil, i texten De öppna dörrarna, skriver Åberg:
”Liksom du vill vi på en gång vara och inte vara. Men bakom detta uppgivande ligger varken ödmjukhet eller förtvivlan, utan en kärlek till det som är – som till slut visar sig vara starkare än vår längtan efter det fullkomliga.” 
I texten Astrakan läser jag:
”Ingenstans vill jag hellre vara än här, än hemma, där klockorna tickar i tysta rum och någon öppnar en dörr och går ut, för att snart komma tillbaka igen efter uträttat ärende och börja göra i ordning någonting i köket som snart kommer att fylla huset med sina välkända dofter, där allting har sin gilla gång och stormen kommer när den kommer…”

Så kunde man kanske sammanfatta Åbergs debutbok. En fast förankring. En markering och hyllning av det individuella livets storhet. Hemkänslans betydelse. Musiken är också viktig för Åberg. Boken igenom ledsagas vi av sådana som Monteverdi, Praetorius, William Byrd och andra. Denna musik ger texterna en extra dimension, en förstärkt närvaro i det evigt sköna.


söndag 28 januari 2018

Abdellah Taïa: Den som är värd att bli älskad (Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Håkan Lindquist och Davy Prieur)


I samband med utgivningen av översättningen av Abdellah Taïas debutbok skrev jag: ”Hur ser manlig kärlek ut ur ett arabiskt perspektiv? Jag tänker på den homosexuella manliga kärleken. Det är nämligen den som står i centrum för Abdellah Taïas självbiografiska bok med den vackra titeln Ett arabiskt vemod.

När jag nu läst den femte i svensk översättning, Den som är värd att bli älskad, slår det mig att den frågeställningen åter kunde användas. Ty ytterst är det vad det handlar om i hans författarskap. Men liksom hos Nina Bouraoui, också hon fransyska med arabiska rötter, finns det en annan, tungt vägande, faktor. Det är relationen mellan kolonialmakten Frankrike och det arabiska födelse- och uppväxtlandet Marocko.

Den nya boken är en brevroman. Den rymmer fyra brev som kalejdoskopiskt belyser dessa problemkomplex. Den första mycket starka berättelsen i brevform skrivs av en son, Ahmed, till den avlidna modern. Det är en ursinnig, förtvivlad uppgörelse med både moders- och fadersrollen och med det faktum att Ahmed själv i moderlivet troddes vara ännu en dotter och därför egentligen skulle dö. Att han föddes homosexuell blir, som många gånger förr i denna författares texter, en tvivlets balansgång och en pågående strid kring livets själva utgångspunkter. I det andra brevet är det sonen till en marockansk jude, Vincent, som utifrån en vacker kortvarig erotisk samvaro i Paris med Ahmed frågar sig hur det kan vara möjligt att med sådan beräknande grymhet bara lämna och gå. Svika. Överge. Förråda.

I tredje och fjärde berättelserna backas tiden, först till 2005 i ett brev till Emmanuel från Ahmed, och sedan till maj 1990 i brevet till Ahmed själv från  storebrodern Lahbib. Tematiskt rör de sig inom samma sfär. De två polerna är å ena sidan erotiskt laddad och å den andra förtvivlat uppgiven. En dödslängtan är aldrig långt borta.


Abdellah Taïa läser man kanske främst för hans befriande vackra språk, för hans uppriktighet också när sanningen om verkligheten är uppskakande och motbjudande och för hans allt annat än konventionella sätt att berätta om homosexuellas liv och villkor, såväl i arabvärlden som i Europa. Denna nya brevroman är sannerligen inget undantag.