lördag 26 maj 2018

Till liv, till frihet, till ensamhet

Foto: Astrid Nydahl
När Susan Sontag skriver om de stora polska diktarna ser hon hur ensamhetstemat hos Adam Zagajewski också är intimt förbundet med nationens öde. Ingen har gått fri från det historiska förhållandet att striden varit vardagsmat.
"Historia betyder strid. Historia betyder tragiskt dödläge - och att ens vänner fängslas eller dödas. Historia betyder eviga utmaningar av nationens själva rätt att existera." (Susan Sontag om Polen i Där tonvikten ligger)

Hon ser samma förhållande hos författare som förbinder många av samtidens israeliska diktare med det östeuropeiska. Inte så få av dem har rötter just i Polen, men också i Estland, Lettland och Litauen. En av dem, A.B. Yehoshua föddes Jerusalem som femte generationens sefardiska judar, han är kanske, vid sidan av Yehuda Amichai, en av de främsta i sin författargeneration: 
"Ens emotionella reaktioner på vilken nyhet som helst om en israelisk förlust, ett nerskjutet plan, är förutbestämda. Därav kommer sig bristen på avskildhet, oförmågan att vara ensam i andlig mening och nå fram till ett liv av intellektuell kreativitet." (A.B. Yehoshua citerad av Sontag)
Men varje gång jag tänker i den riktningen vill jag hejda mig själv och säga att ensamhetstemat förstås är universellt. Om så inte vore, varför upptar det i så fall mig? Det upptar mig av det enkla mänskliga skälet att samtiden är motbjudande och att inga egentliga alternativ – i tiden eller rummet – gives. I historien manas vi förvisso till strid. Men samtiden betyder också hävdandet av den egna rätten. Till liv, till frihet, till ensamhet. Ingen kan tvinga en annan människa utan att i samma ögonblick bli en tyrann. Så: hur förena det Yehoshua kallar "oförmågan att vara ensam i andlig mening och nå fram till ett liv av intellektuell kreativitet?" 




fredag 25 maj 2018

Tatueringar, nitar eller slöjor? Förlorade själar i konsumismens tid

Foto: Astrid Nydahl

Jag befinner mig i stadens centrum. Sitter ner för en kopp kaffe. Till höger om mig uteslutande unga arabiska män. De som går förbi är till drygt femtio procent slöjklädda flickor och kvinnor.

Några svenska kvinnor passerar. Redan i unga år handikappade av rejäl och blekfet övervikt. Tatuerade och med skruvar i näsa och läppar (de få männen är utrustade på samma primitivistiska sätt, de tycks komna från en annan planet, en jag inte är bekant med). Pratar som maskiner. Pratar betyder nu att de utstöter läten.

Pasolini var redan på 1960-talet djupt pessimistisk, han kunde inte annat än instämma om någon hävdade att konsumismen hade segrat. Denna "nya fascism", säger Pasolini, har redan förstört alla klassbestämda värderingar, arbetare och bönder skäms över sitt klassursprung, och "om en gata är full av ungdomar så kan ingen längre - utifrån kroppens utseende - urskilja en arbetare från en student, en fascist från en antifascist..."

Det är just detta jag noterar. Alla ser lika hemska ut där de drar fram i parodier på klädsel och uppförande. Det är slöjdamerna som skiljer sig från mängden. Skulle de således vara ”bättre”? Jag skulle vilja påstå att de endast är annorlunda, de är fångar i något annat, något som förenar konsumism och starkt inre/yttre förtryck. Pasolini skrev hur man kan förhålla sig till en sådan omgivning:
Jag vet eftersom jag är en intellektuell, en författare, som försöker följa det som händer kring mig, som försöker ta reda på allt som skrivs, försöker föreställa mig allt det som jag inte vet eller som händer allt för långt borta - som försöker skapa en helhet av de desorganiserade och fragmentariska bitarna från vår politiska värld, som försöker återskapa logiken där allt tycks vara dubbelbottnat, vansinnigt och mystiskt. Allt detta är en del av mitt yrke, är själva drivfjädern i min yrkesutövning. (Ur Pier Paolo Pasolini: Jag vet, ur antologin Skrifter i fel tid, översättning av Ingamaj Beck)
Skulle någon idag - här i vår nordiska tillvaro - vilja eller orka formulera sig som Pasolini gjorde i denna text? Jag tvivlar på det, eftersom en intellektuell här blott är "en som skriver" och som känner sig bekvämast med arbetsförmedlingens definition "kulturarbetare". Sådana positioner intar den som varken ser vad som är högt eller vad som är lågt. 

Det skrå som inte ens stiger fram med en bildning som går utanför de egna texterna ska förstås hålla sig där. Satt på plats. Definierad. Rädd som en mus att ha fel åsikter och skriva fel saker. Pasolini var inte sådan. Det han inte redan visste ansträngde han sig att ta reda på. Just det behöver vi alla göra, till exempel genom att ställa frågan varför det ser ut som det gör på gator och torg numera. Lära av det. På djupet förstå.


Kaffet bör jag dricka vid havet i en stilla, människotom vik. Men det visste jag redan.

***

Och till sist en händelse som ser ut som en tanke, just under torsdagen i Kristianstad (när solen stekte och det fanns alla möjligheter till stunder i naturen) såg det ut så här:

Skärmdump 24 maj 2018 från Kristianstadbladet